Om någon skulle ha fått för sig att det enda man gör på reseledarskola är att festa och ha kul så tycker jag ni ska tänka om. Det går liksom inte beskriva vilken enorm press och stress det är hela tiden, både från omgivningen, instruktörerna och såklart från dig själv att du måste prestera. Du ska vara på topp från nio på morgonen till tio, elva på kvällen och du har inte en dag ledigt på fem veckor. Det kommer hela tiden stunder då det känns som att du kommer bryta ihop och det inte finns en chans i världen att du kommer klara detta, att inte bli godkänd.

Men på något underligt sätt så kan jag inte annat än att älska att vara här, att leva i den här bubblan. Man har bara på en vecka kommit så enormt nära människor och hela klassen blir så sammansvetsad eftersom att alla går igenom det här tillsammans. Måste, måste, måste klara detta. Ingen annan än jag förstår hur mycket jag vill det här.

En anledning till varför jag älskar detta: Vi sitter och har en väldigt djup lektion där mycket handlar om att man ska rannsaka sig själv och allt förvandlas bara till en enda gråtfest. Mitt i allt springer några instruktörer in med peruker och reflexvästar och sen är det bara Let's Twist som gäller.