Jag borde inte skriva det här inlägget men jag gör det ändå. Patetisk som jag är.

6 December 2008, den kvällen då allt började. Då det blev vi. Allt var så nytt och spännande, jag var den lyckligaste flickan i världen och jag såg bara dej, det fanns inget annat. Jag hade aldrig träffat en snällare person, så oskyldig och så jävla söt. Ju mer jag lärde känna dej, ju mer tyckte jag om dej, du var helt enkelt perfekt. Vi har så många fina minnen tillsammans, du verkar ju redan ha glömt allt men det kommer jag aldrig göra. Kreta, alla lokalfester, Peace and Love, filmkvällar, nyår, alla gånger vi har gått till Ica tillsammans, Borgafjäll, alla nätter du sovit i min lägenhet, den här sommaren, alla gånger vi tjaffsat och blivit sams igen, att bara sitta och snacka med dej, jag saknar allt så jävla mycket. Jag borde ha gått vidare, det har ändå gått över tre veckor men och andra sidan så var det bara en månad sen som du var mitt allt. Jag tog så mycket för givet, det kändes som att det alltid skulle vara vi.

Det finns bra och dåliga dagar, idag är en dålig dag. När jag ser röbäcksbussarna på Vasaplan så tänker jag på dej, när jag ser dom jävla riskakorna i mitt skafferi så tänker jag på dej och när jag idag öppnade fönstret så tänkte jag på alla dom gånger jag har kastat ut nyckeln till dej. Ibland vill jag bara radera allt ur minnet för att kunna koncentrera mej på något annat. Det går såklart inte, du betydde så himla mycket. Jag har aldrig kunnat vara mej själv på det sättet som jag var med dej, ingen har förstått mej så bra som du gjorde och alla gånger du har tröstat mej när jag har varit ledsen, vem ska göra det nu?

Men jag kommer aldrig sluta fråga mej varför? Kommer säkert inte få något svar på det heller. Hur kunde du förändras på det sättet som du gjorde, vad var det som gjorde att du inte gillade mej längre, hur kunde du göra så mot mej, hur tänkte du då och hur tänker du om mej nu? Det känns så himla konstigt att bara efter några veckor så är det som att vi inte känner varann, när du var den personen som kände mej bäst innan, som vet allt om mej. Du betydde för mycket för att försvinna ur mitt liv helt, du var ändå en del av mej.

Hur dåligt jag än har mått efter att det tog slut så är det nog i slutändan värt det. Du har lärt mej så mycket om livet och gjort mej till en bättre människa. Jag hoppas och tror att allt har en mening, det skulle tydligen inte vara vi.